livetmedleon

Bm hade fel. Jag kommer inte att gå över tiden. I onsdags gick vattnet. Bara så där, utan värkar. Kl var strax efter 16 och jag monterade ihop babysittern. Sprang till badrummet, där jag blev stående. Kände hur hjärtat dunkade och hur huvudet blev tomt för att sedan bombarderas av tankar. Oj. Det är så här det känns alltså. Ska det hända nu? Kommer han idag? Men jag har inte hunnit tvätta fönstrena i köket, och bb-väskan är inte packad. Skulle ju göra det idag (egentligen förra veckan). Fan att jag skjutit upp på det. Men alltså, nu? Tur att vi storhandlade igår. Måste ringa Chris. Ringa förlossningen. Ihhh. Andas.

Ringde Chris. "Vi får nog bäbis till helgen. Jag tror att vattnet gått..." Varpå han svarade "Va? På riktigt? Men det kom väl inget i soffan?" Haha!

Ringde förlossningen och blev ombedd att komma in för kontroll. Sprang sedan runt som en yr höna och packade bb-väska, förvisso inställd på att få åka hem igen iom att värkarna inte kommit igång - men för säkerhets skull. Chris kom hem från jobbet. Lika yr han.

Strax efter 19 var vi inne på förlossningen, efter att ha virrat omkring i jakt på parkering. Karolinska i Huddinge är rätt stort, om man säger så. De håller på att bygga om, så den parkering som ligger intill förlossningen är i dagsläget minimal. Vi fick ställa oss på andra sidan sjukhuset - en bra gångbit, men jag tänkte att det kanske kunde få igång värkarbetet lite åtminstone.
40 minuter och en kontroll senare kunde vi åka hem. Allt såg normalt ut. Om inte värkarbetet kom igång spontant skulle igångsättning ske under fredagen.

Två dygn har nästan gått och klockan är nu 12:45. Om en timme och 15 min har jag fått tid på förlossningen för igångsättning. !!! Minst sagt nervöst. Värkarna har utvecklats i styrka och blivit aj så smärtsamma, men kommer inte tätare än med 10 minuters mellanrum.

Det är blandade känslor i kroppen. Som jag har längtat efter den här dagen... Samtidigt känns det läskigt att lämna det här tillståndet som jag ju faktiskt vant mig vid. Även om det varit jobbigt, så är det ändå bekant. Nu ska jag ta farväl av det här bekanta, den här otympliga smärtande kroppen som jag svurit över. Jätteskönt, samtidigt jätteläskigt. Människan är konstigt funtad, så rädd för det okända.

Jag kommer att få träffa vår Leon idag, eller imorgon. Det är dags nu. Wow. Overkligt. 

Besök hos bm idag. Hon är himla bra hon min bm, gillar henne skarpt. Alla värden var bra förutom järnvärdet som var alldeles för lågt. Det kan förklara den obeskrivliga trötthet jag känner nu... Jag som trodde att det var ett tecken på att förlossningen var runt hörnet. Man kan ju alltid hoppas liksom. "Börjar" bli något less på den här graviditeten nu och längtar efter den lille. Nog för att kvinnor i slutet av graviditeten är "opålitliga", som bm uttryckte det, "barnet kan komma när man minst anar det" men jag bör ställa in mig på att gå över tiden och att det blir ett mitten-av-april-barn.

Jag håller tummarna för att hon har fel. Jag är tung och trött och uppsvälld och har ont i ryggen och har foglossning och halsbränna deluxe och så vidare. Fötterna ser ut att tillhöra en hobbits (inte lika håriga dock, vilket får ses som positivt) och kroppen är... rund, om man ska uttrycka sig milt. 30 (T r e t t i o !) kg skvallrade vågen att jag har gått upp sedan jag blev gravid. Jag har nu alltså gått upp mer än hälften av min ursprungsvikt. Spännande.

 

Jag har gjort tre ul. Det första för att kolla graviditetslängd, det andra för KUB, och det tredje var ett rutinultraljud. Jag valde att göra samtliga UL hos Ultraljudsbarnmorskorna, en privat mottagning i Liljeholmen, och är verkligen nöjd över det beslutet. Ultraljudsbarnmorskorna är toppen på alla sätt. Bemötande var väldigt fint från första telsamtal till besök och lokalerna är moderna och roingivande.

Jag hade absolut kunnat tänka mig att göra ytterligare ett UL nu under senare delen av graviditeten, för att se att allt ser bra ut. Men det har inte blivit av, och nu är det ju snart dags... Jag får hålla mig till tåls helt enkelt.